Mardrömmen som blev sann.

Under alla år som jag haft hund, och jobbat med hundar, har alltid den värsta mardrömmen varit att hunden rymmer. Bara sticker, utan att du vet vart. Jag drömmer ofta om det på nätterna. I går morse då jag skulle börja dagen hittade jag hotelldörren öppen. Mitt hjärta stannade. På riktigt! Skräcken som grep tag i mig var helt otrolig. På de få metrar jag hann gå, rann tankar som "kanske hon ändå ligger där" och annat genom hjärnan. Hon låg inte där. Hon var borta. Spårlöst försvunnen! Jag samlade mig och börja ringa runt. Djurskyddet, polisen, Maija. Sommarflickan som var på plats insåg definitivt inte hur allvarligt detta var. Jag skickade ut henne med alla hundar, och for själv iväg till hundens hem. Utan resultat förståss. På hemvägen ringde jag mina fina kollegor för att få lite tröst. Döm om min förvåning, då BÅDA TVÅ direkt erbjöd sig att komma. Det hade jag inte väntat mig. Jag menar, jag VET att båda har fullt upp med sina hotell, värsta rusningen, och ändå, ändå tog de sig tid för att komma och hjälpa oss. Kommer aldrig att glömma detta. Mikko släppte allt han hade för händer på sitt arbete, och körde runt till alla grannar, och till många andra ställen. Maija försökte hålla ihop mig och samtidigt skötte hon hotellet. Jag gick som i en dimma. Traskade runt i skogen, där också bästa Laura + en kompis till henne, sökte med sina hundar, försökte föreställa mig hur jag skulle kunna fortsätta leva med mig själv efter detta. Fast jag visste att dörren varit låst, var det en klen tröst.
Ringde till djurskyddet på nytt. Ringde vet.juoren. Ingenting. Finaste Hanna la ut efterlysning på facebook, innan jag själv hann göra det. Finaste Annamaija körde runt på alla möjliga småvägar och frågade folk. Min bästa Hanne kom direkt efter jobbet för att försöka spåra med sin hund. Precis då Hanne skulle börja fixa till Wilma, ringde dom från djurskyddet. Ca 10 km från oss hade en man ringt och berättat att dom tagit hand om en hund, "en collie utan päls". Hanne och jag slängde oss i bilen och for iväg. När vi kom fram väntade en välmående hund på oss. *LYCKA*. Fröken Collie utan päls hade antagligen gått hela natten, och kommit fram till det här huset ca 8 på morgonen. Ödets nyck, typ just vid den tidpunkt jag fattade att hon var borta. Hon hade haft en riktigt trevlig dag hos dessa snälla människor. Jag önskar bara att de fattat att ringa djurskyddet lite tidigare, men, slutet gott allting gott.
Tack snälla snälla ni som hjälpte oss, och fanns som stöd via facebook och telefon. Utan er vet jag inte vad jag hade gjort. (Collie utan päls betyder alltså korthårig collie :) ).