28 januari 2012

People DO change...

När jag var liten ville jag ha en schäfer. När jag var tonåring ville jag ha en schäfer. Ännu i 20årsåldern ville jag ha en schäfer. Ända tills jag lärde känna rasen. Nu skulle jag inte ta en schäfer för allt i världen. (men vi har superhärliga schäferkunder som tur är, det räcker för mig).


Sen fanns det två raser som ännu för 5-6 år sen var topp ett på min hate-lista. Russels (allt var russel för mig, Jack, Parson, Fox osv), och sen labradorer. Russlarna var små, ilskna, högljudda ADHD. Labbisarna var feta och dumma ADHD. Den första russel jag lärde känna ordentligt var min älskade Pate. Han var ca 10 veckor gammal då, och han blev Novas bästis. Han är en Jack Russel på snart 4 år nu, och helt underbar!




Jag tänkte att han var ett undantag. Sen hoppade Pontus in i mitt hjärta.


Han är en parson. Han är underbar!
Efter dessa två personligheter, har jag träffat en hel massa andra personligheter - ena härligare än den andra. Så jag hade fel. Älskar nuförtiden särskilt parsons. Rekommenderade en åt Sus faktiskt :). Hade jag ett normalt liv skulle jag vilja ha en själv. Men tyvärr är det för terrier för min livssituation :).

Labbisarna då...Jag har väl sett mest utställningslabbisar som vankat fram. Här på Dreamdogs var en av de första labbisarna jag lärde känna en härlig, brun jaktlinjad pojke. Härlig. Har skött om honom regelbundet nu i 3 år. Ju mer jag ser av dessa hundar som inte är utställningslinjade, desto mer tycker jag om dem. Endel kan vara ADHD medger jag, men största delen sover snällt på sina rum. De äter bra, springer i 9 av 10 fall lösa, kommer i 9 av 10 fall överens med alla, skäller sällan...Jag älskar dem :).
Det mest skojiga är, att Pyrys familj har en parson också :). Mina favvo-raser!

Man kan ju inte annat än älska dem

Pontus och jag

Finaste Pate
Så jo, man kan ändra sig, och ganska radikalt dessutom!

1 kommentar:

  1. ... och Sus hon är supernöjd med sin terrier. :)
    Jag var "rädd" för terriers förut. Ändå tills grannens terrier tvingade mig bli kompis med henne. ;) Smälte direkt. Sen var steget till en egen terrier inte långt.
    Han är precis så galen och vild att han är med på alla galna upptåg med ungarna och tycker att det är roligt. Inte ADHD som jag var lite rädd för att han skulle vara. (Hans bror däremot visade lite sådana tendenser så valet var lätt mellan de två..dessutom var Ajax finare i färgerna.)

    Schäfrar är stiliga och fina men jag skulle inte våga. Blev väldigt bra kompis med grannarnas Nera då jag var liten. Hon var underbar mot oss och vaktade mig till och med, men jag såg även sidan hon visade mot främlingar. Huh. (Och sen tog jag en rottis, haha...)

    En labbis hade vi också i tiderna. Åt som en häst och såg ut därefter. Var ADHD i tonåren och sen gjorde han nada då han blev lite äldre.. Nej, skulle aldrig ta en labbis igen.

    Intressant dethär med folks fördomar och erfarenheter av olika raser. :)

    SvaraRadera