Pace

Igår var Suvi och jag på pace. Suvi första gången i sitt liv, jag för första gången på ett år. Vi hade den piggaste och hårdaste tränaren ever, och jag var slut efter första passets halvtid. Men jag gav inte upp utan kämpade på. Vilken förödmjukelse egentligen, salen full av speglar (som jag aktar mig noga för att titta i), känns som alla andra är vältränade och tom 60+rna var i bättre form, och sen tränaren som vrålar i mikrofonen så att alla hör när man gör fel i nåt av redskapen. Men vi höll ut och nästa vecka på nytt!!

Jag var också hos frissan igår, och färgade och klippte håret. Nu är det lila igen, med breda svarta slingor och några ljusa nånstans. Nöjd, nöjd. Mia C. på West Hair  (i Skanssi förståss) kan sitt jobb. Jag passade på samma gång på att boka en nageltid hos Davina G, eftersom hon passligt var på plats i kassan. Nu blir det bara gellack på mina egna naglar, hoppas hon kan göra nåt bra av dem trots att de är hemska just nu.

Men, nu blir det jobb några timmar, sen kommer ma och pa och hämtar Nalle och Nova (gråter), jag ska till tandläkaren, hämta hundmat, städa bilen, tvätta Happy, packa....Vi startar imorron klockan 7.
Jag har redan enorm hemlängtan, haft det hela veckan. (Jag vet att jag inte e klok). Nästan grät då jag vaknade idag. Borta från min egen flock i tre nätter. Jag vet att jag alldeles för beroende av Mikko och hundarna. Kommer bara att göra oss gott att vara ifrån varann lite. Å andra sidan är det väl ett bra tecken att man inte vill vara ifrån varann trots nästan 18 år tillsammans?