And again, and again....Talar om föreningslivet. Endel människor hatar allt vad det innebär (Mikko och mina bästa vänner), andra gillar det (jag). Till en viss mån. Men när kommer man till ett ställe där allt är bra och trevligt? You tell me. Alla jag varit eller försökt vara med i, har visat sig bestå av A. krig B. arbetsläger och/eller C. narkolepsi. Ifall man inte hör till gruppen arbetsläger, så är det krig som gäller. Oftast är det då dom som gör allt som skäller på dem som gör ingenting. Dom som inte gör nånting, vet att om dom föreslår nåt så går det ändå inte igenom, och sover till slut bara. Föreningarna är också snåla. Medlemsavgifterna vaktas som Salomos rikedomar och allt är för dyrt dyrt dyrt. Spara, spara, spara kopiera själv, gör själv, ingenting får kosta. När föreningen upplöses pga medlemsbrist och gräl i styrelsen, blir man sittande med en summa pengar som man inte vet vart man ska göra av med.
Ideer finns. Gör, gör, föredrag och kurser - gratis och på din fritid. Allt för föreningen. Det finns ändå inga frivilliga. Allt faller på 1-3 personer i bästa fall. Oftast på 1-2. I have SO been there...Och nu har jag kastat mig in i 2 nya igen...Vad kan man säga ;)....Vi får väl låta framtiden utvisa....
Jag skyr dem som pesten. :D
SvaraRaderaJust pga anledningarna du nämnde.
Det enda jag går med på är att baka nåt till sönernas dagis-julbasarer och det är problem trots att det är så korta grejer.
Mer vill jag inte.