Ljuvliga dagspromisar idag. Njöt av solen, vintern, glada, springande hundar (det BÄSTA) och skvaller med en god vän ;) . Även efter samtalet hade jag god tid att tänka på hur endel typer beteer sig. Ok, mina hundar ÄR klart viktigast för mig, men jag är ändå som jag redan tidigare sagt ärligt intresserad av mina vänners hundar också....Och mina vänners andra djur, barn, vardagsliv osv. Annars hade man snart inga vänner kvar och det vore ju ganska hemskt...
Sen äcklar all slags egenkärlek mig något otroligt. Det finns två saker jag avskyr mer än annat, det är avundsjuka och egoister. Fattar inte hur man KAN skryta med helt naturliga saker och få dem att låta som nåt ingen annan gjort tidigare...
Ok, jag tycker det är himla roligt att Nalle trots sin ras är en liten lydnadshund, men jag inser också att vi aldrig kommer att kunna tävla. Jag tycker det var himla roligt att Heavy blev Champion efter enbart 3 utställningar men jag inser att det är lätt att bli det fort med den rasen.
Jag tycker heller inte jag behöver skryta med att Nova nuförtiden vågar ställa sig med framtassarna på ett ämbar! Vilken annan hund som helst klarar ju också av det och mycket fortare dessutom. Jag har inget behov att visa upp dem, vill jag göra det kan jag anmäla oss till en utställning.
Vad jag är stolt över är att jag har tre hundar som är sociala, friska i huvudet, kan vara ensamma hemma eller i bilen utan minsta problem, vi har inga problem med att promenera och dom är allmänt lätta och har en bra grundlydnad. Detta kan jag tacka mig själv för, och hålla tummarna att jag lyckas lika bra med Happy :).
Mmmm.. gränsen mellan att vara stolt o skryta kan ibland vara hårfin.
SvaraRadera