Skulle nån sagt till mig för ganska exakt 7 år sen, att du och Nalle kommer att tävla i lydnand en vacker dag, så hade jag skrattat ihjäl mig. Den besvärliga, envisa hunden som inte brydde sig ett skit om vare sig mig eller godsakerna på valpskolan...
Men efter han blev kastrerad och efter att Heavy kom, jaa-aa här är vi. Vägen hit har varit himla lång och verkligen inte lätt, men nu ska vi delta i en tävling :).
Rallyn är ju superenkel mot riktig lydnand, men iallafall. Jag är inte ens nervös. Vi gör vårt bästa och that´s it. Eller JAG gör mitt bästa, Nalle kan ju. Det är mitt fel om det går åt skogen.
Jag är aldrig nervös för nånting mera...Det är samma innan utställningen, just lite innan jag ska in i ringen börjar adrenalinet sjuda, på ett bra sätt. Väl i ringen glömmer jag allt annat än Happy. Det är bara hunden och jag. Ska göra på samma sätt nu också. Kan ju tacka Heavy även för dessa tävlingsnerver. Då vi var på våra första utställningar var jag så nervös så jag höll på att spy. Efter det värsta hänt - jag föll omkull i ringen framför ca 100 PM-människor och en fin spansk domare på specialutställningen - så är jag inte nervös längre. Det pinsammaste hände ju redan :D.
Men nu ska vi åka iväg. Håll tummarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar