Vi fick hem en valp som var super-envis, och som han bet oss. Värsta Nalle nr två blev det visst istället. Men nyfiken och glad var han. Heavy hatade honom i början. Det tog flera veckor innan han accepterade honom, men efter det har dom varit bästa vänner.

Innan valplivet kommit igång ordentligt började Kheiron halta. Operationen och de hemska månaderna efter det orkar man knappt tänka på. Jag kunde inte tänka på annat än att hur länge kan jag honom kvar. I april fick vi glädjebudet och allt vände. Vi fick börja leva ens lite mera normalt. Till sommaren skulle han vara återställd. Det var han. Sen gick han och åt upp den där stenen...Operationen efteråt krävde ändå bara några veckors stillhet.
NU borde allt vara bra. Jag låter honom springa lös, han får börja leka med kompisar, ta igen allt han missat. Vi ska söka upp nån bra kurs att gå på, han måste skolas lite också.
Nu ligger han och snarksover, trött efter en timmes promenad lös med en kompis, det som var vardag för Heavy i den där åldern. Men vi kommer igen. Som en kompis sa till mig då han var sjuk, en månad är en kort tid om man tänker tio år framåt.
Grattis mattes älskling, jag älskar dig av hela mitt hjärta.